torsdag 18 oktober 2012

Insikter

"To celebrate the number one insurance company in Kenya you have the opportunity to buy a half acre of land for only 2 million shillings. Buy now and get an iPhone 5 for free!"

Radiokanalerna i Kenya är lite annorlunda mot hur de är hemma i Sverige, receptet på att få till en listetta här nere verkar vara att ta en redan existerande låt och lägga på de coolaste ljudeffekterna man kan hitta, oftast något som liknar laserpistoler och så en lite halvdålig bas på det, voila! "Kom till elgiganten, cykel på köpet" ligger ju också definitivt i lä när man kan köpa land för cirka 150 000 svenska kronor och få en iPhone på köpet...

Lyx på Ngamwanza i vanliga fall är två godisbitar var på fredagar, ett glas läsk eller en banan, idag var dock annorlunda. På eftermiddagen hade vi fått veta att två av Lydias barndomsvänner skulle komma på besök tillsammans med sina familjer. Runt klockan ett öppnades grindarna och en Range Rover och en Mercedes Benz rullade in på gårdsplanen. Vännerna visade sig vara två numera väldigt framgångsrika affärskvinnor, som tillsammans med sina barn hade med sig mat, godis, fika och saft i överflöd till barnen. Barnen till kvinnorna hade Iphones, kameror och märkeskläder och eleverna på Ngamwanza var alldeles fascinerade. Även vi fick faktiskt en liten chock. 

Under de tre veckor vi har varit här har vi spenderat i stort sätt varje dag i Rongai och vant oss vid smutsiga vägar, fulla matatus och den extrema fattigdom som finns här, och då har vi ändå inte varit hemma hos något av barnen ännu. När vi i förra veckan besökte S:t Martins anglikanska kyrka kändes det som att vi upptäckte en ny, finare del av Nairobi, som ändå hade ungefär samma standard som Sverige, men idag insåg vi att det var fel. Vi blev nästan lika chockade som barnen när de nya, rena bilarna rullade in. När vi sedan fick skjuts hem med Lydias vänner slogs vi av vilket extremt överflöd de levde på. Barnen hade alla nya mobiler, egna kameror och datorer. Medan barnen på Ngamwanza äter ugali och böngryta och blir lyckliga de dagar de får en banan, åkte de här barnen till KFC. Det var en nästan större chock att se överflödet än det var att för första gången möta fattigdomen. 

Nästa insikt kom då det slog oss att det är precis så här vi lever. Vi spenderar visserligen dagarna på Ngamwanza och äter ugali och bönor med barnen, men när skoldagen är slut och vi är hemma i vår lägenhet har vi om vi vill möjligheten att beställa hem mat, titta på film på vår MacBook och lämna kläderna till laundry service. Och då har vi trots allt en begränsad budget och inget jobb just nu, ändå har vi råd med det.

Det är lätt att se klyftorna som finns i Nairobi, då det är så påtagligt, och fråga sig hur man kan leva så nära fattigdomen och inte vilja göra något åt det. Sanningen är dock att Lydias vänner tog sig tid att åka till Rongai, på knappt existerande vägar, med bilarna fulla av förnödenheter, dansa och sjunga tillsammans med barnen och ge av både sin tid och sina pengar. Hur svårt hade det egentligen varit för oss hemma i Sverige att ta lite av vår tid och våra tillgångar för att ge till dem som behöver det mer? Hur ofta gör vi det? 






Kwaheri

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar