måndag 5 november 2012

En ny sida av Kenya

Efter en och en halv dag hemma i lägenheten har vi nu hunnit återhämta oss efter helgens äventyr.

I fredags morse åkte vi från hemifrån in till centrum för att ta en minibuss ut på landet. Resan tog drygt två timmar och det kändes som att vara en del av en stor familj där vi satt inklämda i bilen tillsammans med Lydia, Lydias syster Salome, Francis, Jacinta, Peter och lilla Angel. På vägen stannade vi till vid en av de enorma risodlingarna som finns i centrala Kenya, med Mount Kenya som tornade upp sig i bakgrunden. I den här regionen är odling vanligt och vi kunde även se de miljoner, säkert miljarder ananasväxter som låg som ett täcke av taggar bredvid vägen. Kenya har en enorm export och särskilt enorm är ananasexporten eftersom Del Monte har sitt säte här.



 När vi kom fram var klockan närmre fem, då "vi åker klockan tolv" i Kenya innebär att man åker någonstans mellan två och fyra. Farmen som Lydias pappa bor på tillhörde från början hans pappa, som hade två fruar och tio barn, och marken delas nu av både Lydias farbröder, fastrar och deras barn, de som inte har flyttat någon annanstans. Omgärdat av bananodlingar, risfält och kaffeplantage bodde alltså väldigt många släktingar i hus gjorda av lera eller trä, som vi nu skulle hälsa på och presentera oss för. Hemma hos Lydias pappa, som är pensionerad lärare, blev vi sedan serverade en traditionell kenyansk måltid bestående av kyckling, ris och en slags majsblandning, allt från den egna odlingen.

Lydias pappa och farbror

Efter maten vandrade vi tillsammans med Peter, Jacinta och några av de yngre släktingarna som var i vår ålder iväg för att få uppleva två av sevärdheterna i närheten. På vägen dit var det dags att hälsa på ytterligare några familjemedlemmar, och på en av tomterna satt åtta barn som fastfrusna på en bänk och stirrade på oss med stora ögon. Vi är trots allt de första vita som någonsin har besökt byn. En efter en hälsade vi på barnen, men när vi skulle säga hej till den sista lilla flickan var det som att hon såg skräcken i "vit"ögat och skrek helt förtvivlat, började gråta och försökte gömma sig bakom de andra barnen. När vi sedan gick vidare hade vi snart ett följe av barn som på lagom säkert avstånd följde efter oss. Allt eftersom vi passerade fler och fler hus blev det fler barn och efter en stund var de runt tjugo-trettio stycken. 




Platserna som vi skulle få se var för det första ett stort stenblock som ligger mitt ute på ett risfälten. Enligt legenden ska man ta en svart get och gå sju varv runt stenen för att sedan som kvinna förvandlas till man, och som man förvandlas till kvinna. Eftersom vi inte hade någon get hade vi ingen chans att utmana ödet. Den andra platsen var ett litet vattendrag, där vattnet som rinner ut ur ett hål i stengrunden är kolsyrat. Ingen vet hur det fungerar, men vi kan intyga att det gör det! Tillsätter man dessutom lite socker har man en flaska med Sprite. Det kanske är där det görs? 

Vägen dit var åtminstone några kilometer så när det var dags att gå hem hade det mörknat, och när det är mörkt ute på landet i Kenya, så är det verkligen mörkt. Då i stort sätt inga hus har elektricitet finns inga lampor, och även om det var molnigt var stjärnhimlen slående! Vi fick se både en fallande stjärna och eldflugor. 




Väl hemma igen var det dags för testund och sedan kvällsmat bestående av färsk fisk som vi köpt med oss på vägen. Definitivt något av det godaste vi ätit sen vi kom till Kenya! Lydias pappa och farbror hade båda två fått i sig lite väl mycket av det egenproducerade ölet, något som vi allt eftersom helgen fortskred insåg är snarare regel än undantag bland många av männen. 

På lördagen var planen att gå ner till floden för att fiska (och se krokodiler) men då det regnat hela natten var det alldeles för lerigt och floden alldeles för full för de planerna skulle gå att genomföra. Därför spenderade vi förmiddagen med att plocka bananer, skala potatis och hjälpa till på olika sätt innan vi till fots och med matatu tog oss in till den lilla staden för att se Manchester United - Arsenal på en lokal pub. 

På kvällen lagade vi som utlovat svensk mat, då Lydia berättat för sin pappa om de svenska köttbullarna med sås. Denna kväll tittade en ny farbror/kusin/bror in, inte alldeles nykter och hävdade att vi var änglar på grund av vår hudfärg. Vi som trodde att vi hade fått lite färg efter våra fem veckor här. Sedan fick vi chansen att lära Peter och Jacinta Bohnanza, vårt älskade spel som vi inte förrän nu har haft chansen att spela. 





På söndagen skulle vi plocka kål och grönsaker att ta med oss hem till Nairobi så Matilda gick iväg tillsammans med Jacinta och en ingift moster till Lydia som vi bodde hos. Ganska snart fick vi sällskap av en, som vanligt, onykter äldre man som väldigt bestämt ville ha Matilda som sin andra fru. Han följde med hela vägen tillbaka till huset, där Peter fick låtsas vara Matildas man och jaga bort honom från tomten och "sin fru".

En av gårdsplanerna till ett av husen på farmen. 

Även denna gång skulle vi åka runt klockan elva, men kom iväg strax efter två, lerigare än vi någonsin varit förut, ganska trötta och fulla av nya intryck. Nu hade vi också sällskap av James, en släkting i tjugofemårsåldern som vi umgicks med mycket i helgen och som bor i Nairobi. Det var bara att tränga in en extra person i framsätet och så var vi iväg, på väg hemåt.

Det har nog knappt aldrig varit så skönt att få av sig sina skor, som i Matildas fall var tvungna att slängas och Davids tvättas riktigt, riktigt noga eller att ta en varm dusch. I morgon är det dags att bege sig tillbaka till Ngamwanza och en ny vecka, innan Matildas pappa kommer om en vecka, det ser vi fram emot!

Kwaheri! 

2 kommentarer:

  1. Tack för allt ni skriver om ert arbete och allt ni gör i Kenya! Jag känner mig nästan förflyttad dit med hjälp av både berättelser och bilder. Ni gör verkligen ett fantastiskt arbete bland barnen och ni betyder så mycket för dem. Lycka till i fortsättningen och hälsa barnen från oss.
    /Kajsa

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Kasja! Tack för att du tar tid att skriva till oss, det betyder mycket att få lite respons på vårt arbete. Tack det ska vi!

      Radera